ny blogg!
Eftersom att Simon inte är så aktiv här inne så tänkte jag rapea hans blogg och meddela att han har en ny! :) Han har bytt bloggportal till devote.se och bloggar numera där! -> www.filosof.devote.se
Älskar dig ärthjärna! :D <3 /E
Min vän
Hur många gånger har man inte haft den här känslan, när det känns som att något man håller kärt är på väg att sakta försvinna? Hur många gånger har man inte övervägt för och nackdelar? I stunder som denna finns varken rätt eller fel på känslan som bygger upp hela idealet till skapandet att få sin röst hörd, i vilket syfte som helst.
Tråkigt att något som följt mig så pass länge, och varit en så stor del av mitt liv, inte har samma värde längre. Iaf inte utifrån den synen jag har nu. Men människor förändras, likaså intresse och värderingar. Jag har en son nu att se efter och låta växa upp till någon betydelsefull för det här samhället, någon som kanske kommer kunna göra den här platsen till något bättre vad vet jag. Då fungerar det inte att ha någon dålig förebild med missbruk och kriminalitet. Arbetslös dagdrivare som hoppas att möjligheterna kommer med vinden. Jag har under år förtappat mina chanser till att skaffa mig ett bättre liv. På ett egoistiskt sätt har jag skyllt på alla förutom mig själv och det känns tråkigt att vara efterklok, men tyvärr så är det så hos alla. Inte nog med att det har påvärkat mig som person, utan det speglar sig till den musik jag skapar. Jag saknar motiv, jag lever inget värdigt liv att förmedla. Jag har slut på bränsle och motivationen är katastrofal. Jag har fastnat i nån form av mellanting. Ett liv jag föraktat men ändå följer efter, till en viss del. Vissa saker kommer nog aldrig förändras, men jag kan förneka att det har existerat. Jag ser inte saker på samma sätt jag gjorde förr, tankarna finns inte kvar. Den lågan blev till aska när mitt missbruk försvann och kvar finns bara ett spöke för samhället som försöker hitta tillbaka till livet igen.
Somliga lever kvar, det vill jag också för livet va så mycket lättare när man inte behövde bry sig. Nu har man öppnat ögonen, och inte fören nu har man sett vart dom man gick i skolan är och befinner sig idag. Det är en skam att något så litet som en haschbit fick mig att kasta mitt liv åt tomma intet. Det finns liksom inget liv kvar åt det lilla som finns nu. Jag har svårt att känna gemenskap gällander precis allt som finns runt omkring mig, ett antisocialt beteende och det är tilloch med mot min familj/släkt och vänner. Jag har svårt att se "normalt" folk i ögonen och känna mig likvärdig. Misstagen kommer jag bära med mig hela livet, det är mitt straff för dåliga val och alla chanser jag valt att blunda för.
yeah yeah... Har fått ur mig lite skit, fan va soft! Kommer förmodligen dröja lika länge innan tanken slår mig att skriva här igen. Frågan är vad jag får ut av det här? Rent av patetiskt!
Tråkigt att något som följt mig så pass länge, och varit en så stor del av mitt liv, inte har samma värde längre. Iaf inte utifrån den synen jag har nu. Men människor förändras, likaså intresse och värderingar. Jag har en son nu att se efter och låta växa upp till någon betydelsefull för det här samhället, någon som kanske kommer kunna göra den här platsen till något bättre vad vet jag. Då fungerar det inte att ha någon dålig förebild med missbruk och kriminalitet. Arbetslös dagdrivare som hoppas att möjligheterna kommer med vinden. Jag har under år förtappat mina chanser till att skaffa mig ett bättre liv. På ett egoistiskt sätt har jag skyllt på alla förutom mig själv och det känns tråkigt att vara efterklok, men tyvärr så är det så hos alla. Inte nog med att det har påvärkat mig som person, utan det speglar sig till den musik jag skapar. Jag saknar motiv, jag lever inget värdigt liv att förmedla. Jag har slut på bränsle och motivationen är katastrofal. Jag har fastnat i nån form av mellanting. Ett liv jag föraktat men ändå följer efter, till en viss del. Vissa saker kommer nog aldrig förändras, men jag kan förneka att det har existerat. Jag ser inte saker på samma sätt jag gjorde förr, tankarna finns inte kvar. Den lågan blev till aska när mitt missbruk försvann och kvar finns bara ett spöke för samhället som försöker hitta tillbaka till livet igen.
Somliga lever kvar, det vill jag också för livet va så mycket lättare när man inte behövde bry sig. Nu har man öppnat ögonen, och inte fören nu har man sett vart dom man gick i skolan är och befinner sig idag. Det är en skam att något så litet som en haschbit fick mig att kasta mitt liv åt tomma intet. Det finns liksom inget liv kvar åt det lilla som finns nu. Jag har svårt att känna gemenskap gällander precis allt som finns runt omkring mig, ett antisocialt beteende och det är tilloch med mot min familj/släkt och vänner. Jag har svårt att se "normalt" folk i ögonen och känna mig likvärdig. Misstagen kommer jag bära med mig hela livet, det är mitt straff för dåliga val och alla chanser jag valt att blunda för.
yeah yeah... Har fått ur mig lite skit, fan va soft! Kommer förmodligen dröja lika länge innan tanken slår mig att skriva här igen. Frågan är vad jag får ut av det här? Rent av patetiskt!
Libra! <3
Tänkte bara berätta hur mycket jag älskar dig Simon, du betyder allt i världen för mig.
Jag har fått känlsor för dig som jag inte visste fanns, jag känner en värme och trygghet i kroppen när du är nära, du sprider glädje i mitt liv som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva.
Du är min första riktiga kärlek, du är mitt första seriösa förhållande och jag ångrar inte för en sekund att vi tog det här steget tillsammans. Du är en väldigt speciell person, du har en väldigt unik personlighet som jag inte stött på tidigare. Det gör dig både mer intressant men samtidigt komplicerad att tolka och hantera. Men jag älskar dig för den du är så något sånt där kan inte hindra mig från att vara med dig! Du har fått en otroligt stor betydelse i mitt liv, en betydelse som jag i början inte var säker på att jag skulle låta dig få, men jag släppte på mina spärrar och lät allting flyta på i sin egen takt. Idag har vi varit tillsammans i ungefär 7,5 månad. Tiden har gått sjukt fort och vi har våra minnen, bra som dåliga. Men om man inte hade dom dåliga minnena så skulle man ju inte uppskatta dom bra så pass mycket som man gör, eller hur? ;) Du tror mig inte när jag säger att jag alltid kommer älska dig, men det kommer jag göra. Man glömmer aldrig sin första kärlek! Jag vill att du ska veta att jag trots våra svackor och nackdelar med varandra är beredd på att satsa på oss, du och jag. Det betyder otroligt mycket för mig och jag vill att du ska veta att jag är din så länge du ber om det. Jag har svårt att tänka mig själv med någon annan efter att få ha haft den här tiden med dig, jag har svårt att föreställa mig att det skulle hända. Om vi lägger ner våra själar i det här förhållandet och faktiskt ställer upp för varandra som jag vet att vi kan göra så kommer vi kunna komma riktigt långt med varandra, jag hoppas innerligt att du är villig att göra det med mig. Jag ber om ursäkt för dom gånger jag skrikit, kastat saker, sagt onödiga kommentarer samt provocerat dig men det är sånt som har skett i stundens hetta. När ens aggression varit så pass nära gränsen till att bryta ut i explosion så man har gjort och sagt dumma grejjer som man i efterhand absolut inte menar egentligen. Det är dumt att det ska behöva bli så för på ett sätt så tappar någonstans förtroendet för den andra, man tar ju ändå åt sig av det som sägs och görs. Jag ber i alla fall om ursäkt min älskling, jag har aldrig varit ute i syfte av att skada dig. Jag måste ändå få tacka dig för den tiden vi haft tillsammans, vi har ändå byggt upp någonting som vi aldrig upplevt med några andra tidigare vilket för mig är skönt att veta. Att vi har någonting eget tillsammans bara du och jag! För mig finns inga ord för hur mycket jag älskar dig, jag vill hela tiden försöka berätta men jag hittar inte de rätta beskrivningarna. Orden är inte starka nog, dom duger inte. Jag hoppas att jag en dag ska lyckas förklara för dig exakt hur jag känner, men jag får ta en liten bit i taget! I vilket fall som helst så vill jag bara säga att du är en fantastisk människa, du är en underbar pappa till Milo och du är en otroligt vacker pojkvän och jag hoppas på att den titeln en dag kommer uppgraderas! ;) Jag vill spendera många fler dagar och nätter, tårar och skratt, glädje och sorg, minnen och upplevelser med dig! Jag vill att du ska veta att jag är dig trogen simon, jag vet att du blivit sårad av andra och därmed trott att jag är som dom, men det är jag inte. Mina löften är inte tomma, dom sägs med omsorg och sanning. Jag går inte bakom ryggen på dig, för det första vill jag inte orsaka en sådan smärta för dig och för det andra så älskar jag dig alldeles för mycket för att kunna göra så mot dig. Vissa kanske inte tycker att det är passande att bli så pass beroende av en annan människa, men varför leva ensam? Du är min andra halva, jag vet det. Jag känner det. Vår stjärna är min bekräftelse på att jag menat det jag sagt till dig, det ligger sanning i mina ord. Jag tänker kämpa varenda dag för att visa min kärlek och tacksamhet till dig och jag kommer inte sluta leta förns jag hittat de perfekta orden som beskriver min kärlek till dig. Det finns två ord för tillfället, obegränsad evighet. ♥
Du är min första riktiga kärlek, du är mitt första seriösa förhållande och jag ångrar inte för en sekund att vi tog det här steget tillsammans. Du är en väldigt speciell person, du har en väldigt unik personlighet som jag inte stött på tidigare. Det gör dig både mer intressant men samtidigt komplicerad att tolka och hantera. Men jag älskar dig för den du är så något sånt där kan inte hindra mig från att vara med dig! Du har fått en otroligt stor betydelse i mitt liv, en betydelse som jag i början inte var säker på att jag skulle låta dig få, men jag släppte på mina spärrar och lät allting flyta på i sin egen takt. Idag har vi varit tillsammans i ungefär 7,5 månad. Tiden har gått sjukt fort och vi har våra minnen, bra som dåliga. Men om man inte hade dom dåliga minnena så skulle man ju inte uppskatta dom bra så pass mycket som man gör, eller hur? ;) Du tror mig inte när jag säger att jag alltid kommer älska dig, men det kommer jag göra. Man glömmer aldrig sin första kärlek! Jag vill att du ska veta att jag trots våra svackor och nackdelar med varandra är beredd på att satsa på oss, du och jag. Det betyder otroligt mycket för mig och jag vill att du ska veta att jag är din så länge du ber om det. Jag har svårt att tänka mig själv med någon annan efter att få ha haft den här tiden med dig, jag har svårt att föreställa mig att det skulle hända. Om vi lägger ner våra själar i det här förhållandet och faktiskt ställer upp för varandra som jag vet att vi kan göra så kommer vi kunna komma riktigt långt med varandra, jag hoppas innerligt att du är villig att göra det med mig. Jag ber om ursäkt för dom gånger jag skrikit, kastat saker, sagt onödiga kommentarer samt provocerat dig men det är sånt som har skett i stundens hetta. När ens aggression varit så pass nära gränsen till att bryta ut i explosion så man har gjort och sagt dumma grejjer som man i efterhand absolut inte menar egentligen. Det är dumt att det ska behöva bli så för på ett sätt så tappar någonstans förtroendet för den andra, man tar ju ändå åt sig av det som sägs och görs. Jag ber i alla fall om ursäkt min älskling, jag har aldrig varit ute i syfte av att skada dig. Jag måste ändå få tacka dig för den tiden vi haft tillsammans, vi har ändå byggt upp någonting som vi aldrig upplevt med några andra tidigare vilket för mig är skönt att veta. Att vi har någonting eget tillsammans bara du och jag! För mig finns inga ord för hur mycket jag älskar dig, jag vill hela tiden försöka berätta men jag hittar inte de rätta beskrivningarna. Orden är inte starka nog, dom duger inte. Jag hoppas att jag en dag ska lyckas förklara för dig exakt hur jag känner, men jag får ta en liten bit i taget! I vilket fall som helst så vill jag bara säga att du är en fantastisk människa, du är en underbar pappa till Milo och du är en otroligt vacker pojkvän och jag hoppas på att den titeln en dag kommer uppgraderas! ;) Jag vill spendera många fler dagar och nätter, tårar och skratt, glädje och sorg, minnen och upplevelser med dig! Jag vill att du ska veta att jag är dig trogen simon, jag vet att du blivit sårad av andra och därmed trott att jag är som dom, men det är jag inte. Mina löften är inte tomma, dom sägs med omsorg och sanning. Jag går inte bakom ryggen på dig, för det första vill jag inte orsaka en sådan smärta för dig och för det andra så älskar jag dig alldeles för mycket för att kunna göra så mot dig. Vissa kanske inte tycker att det är passande att bli så pass beroende av en annan människa, men varför leva ensam? Du är min andra halva, jag vet det. Jag känner det. Vår stjärna är min bekräftelse på att jag menat det jag sagt till dig, det ligger sanning i mina ord. Jag tänker kämpa varenda dag för att visa min kärlek och tacksamhet till dig och jag kommer inte sluta leta förns jag hittat de perfekta orden som beskriver min kärlek till dig. Det finns två ord för tillfället, obegränsad evighet. ♥
/ Förevigt din.
!!
Nu var det längesen igen, jag skiter i att be om ursäkt för att jag är just nu jävligt irriterad!
Jag stör mig på onödiga saker men det har med att göra att jag har för mkt energi. Jag har svårt att förvalta mina känslor och det blir till handling när det når en gräns och då har jag lyckats blivit så jävla förbannad att jag proppar den som gjorde mig till monster. Jag pressar mig i alla situationer detta händer och jag måste säga att med åren har jag blivit rätt duktig på att skilja vilja och handling ifrån varandra ganska effektivt! Men folk i min omgivning känner mig, det är det jag många gånger ifrågasätter ibland. Det tamigfan MÅSTE vara för att provocera, det finns inget annat alternativ. Eftersom dom vet följderna efter att trigga mig!? AJA FUCK IT!
(JAG GÖR STYCKEINDELNING MEN NÄR JAG PUBLICERAR INLÄGGET LYCKAS SKITEN SÄTTAS IHOP IGEN JÄVLA IDIOT BLOGGPORTAL!!!!!!!!!!!!!!!!!)
Hur som helst, är jag dessutom irriterad på Emma, som får mig att vara vaken inatt AV ALLA NÄTTER JAG VILLE SOVA och hon skulle hålla mig sällskap inatt men sen pep hon iväg och nu har jag varit här själv. Och allt eftersom jag kom på att hon faktiskt inte satt vid datorn så började det att strömma in saker som gör mig förbannad och som jag stör mig på så jag bara vill klättra på väggarna!
Vad händer med ungdomen?! Folk i min ålder och neråt skiiter i miljön och alla frågor som rör den. Folk tänker bara på sig själva. Vad händer med jorden och våran miljö när den genaration som faktiskt sitter just NU och försöker rädda planeten dör och vi ska efterträda dom. Jag vill inte vara en del av genarationen som fukkade upp allt till slutet. Ska vi bli föräldrar i tidig ålder, göra kriminella handlingar i tidig ålder, gå emot det samhälle våra föräldrar och farföräldrar byggt upp tillsammans. Vi är en skam för befolkningen. Vill man bli vuxen fort får man tänka i vuxet perspektiv också! Jag är inte han som borde öppna sig om detta, men jag anser att det är kaos och det blir värre. Minns ni er själv på dagis innan 6års-verksamheten. Minns ni att ni var ELAKA då menar jag inte trotsig osv men rent av förjävliga mot era föräldrar?! Jag ser ungar i den åldern kalla sina föräldrar fitta/hora osv något jag själv i den åldern inte ens visste vad det var och det är sjukt! Jag vill INTE att dom små idioterna ens växer upp och drar ner de här samhället mera! Nej något måste hända!!!
Imorgon (idag) kommer lilla Milo på besök! Längtar så jävla mkt efter honom det är sjukt! Kanske drar till Emma och går deras hästspår i skogen med Milo, Emma och Musc så får vovven dra Milo i pulka :D Kanske kan ta me oss lite varm choklad också :D:D:D
Nej det har inte hänt så mkt mer än att det inte har hänt nått helt enkelt. Några månader kvar men det känns som att jag och Emma firar 1 år precis när som helst nu. FAN va tiden går fort!?
Orkar inte skriva mer, skriver mer imorgon!
hejdå...
Promenad
Idag har det väl inte hänt så jättemycket förutom att vi segat runt hos mina föräldrar. Sedan runt 12-snåret någongång hittade vi ut härifrån, tog pulkan och bagav oss vidare för att hitta den perfekta backen Milo skulle äga i.
Milo satt mest och garva medans jag fick springa lungorna varma medans Emma gång på gång halkade efter i spurten. Det hände att grabben föll av ordentligen och då hade jag förväntat mig tårar och motstånd för att lyckas sätta honom på pulkan igen. Men till min förvåning tyckte han mest att det va roligt så det underlättade ju en aning om man säger så. Med Milo har vi aldrig daltat, har han ramlat och blivit ledsen har vi aldrig gulligullat med honom. Ju oftare gör så, desto lättare har barnet att gråta och ska upp och grina i famnen. (Kalla mig elak och hård) men det gör bara Milo gott. Nu när han ramlar ropar vi BRAAVO sen får han resa sig själv, det är bättre att inse att det inte är farligt att ramla, det är bara att ställa sig upp och fortsätta ha roligt =) BRAAVOO KILLEN, UPP IGEEN!!!
Hoppas snön drar mig sig lite arbete till en fattig man! Morsan har snappat upp lite kontakter som jag kan dra nytta av och jag blev lagom glad när hon berättade lite smått om allting. Det tycks vända ändå trots allt!
Nej jag har länge funderat på att säga upp mig, men nu när jag tänker efter är jouranställning inte så dumt ändå. Jag vet med mig att det finns rääätt många anställda om jag har förstått det hela rätt, så om jag skulle säga nej någongång när det inte passar, eller tvärt om så är det väl inte hela världen? Jag vet inte, jag bryr mig inte så mycket om det heller. Anställd utan att jobba eller arbetslös gör mig inget, för jag vet att snart är det min tur!
Älsklingen har åkt hem nu, hon tog bussen till Vällingby där hennes kära mor hämtade upp henne. Saknar dig massvis, man känner verkligen hur något saknas. Du och Milo är allt jag behöver och det enda jag ber om att få ha! ♥ Nu sitter man här, Milo har precis ätit, jag är hungrig då jag inte åt något med all rätt eftersom jag avskyr den maten...
Milo blir kvar här en natt extra, superbra! :D
Blir att åka till Carro imorgon med Milo och hälsa på mami och bästavän =) <3
Har problem med att logga in på msn, jag blir galen! Har sökt efter svar på felkoden jag får ifrån inloggningsmeddelandet på google men det är mest krångliga saker eller alternativ jag redan har gett mig på men trots det utan framgång. Hade såhär förut om jag minns rätt men jag har svårt att komma på hur jag löste det eller om jag ens gjorde det. Jag tror att jag skickade ett meddelande till suporten sen var det löst. Men jag kan fan ha fel... aja vi får se, tiden kommer väl att avgöra hur det blir!
Dags för ugnspannkaka, Emma som ska få pizza den lilla räven -.-'
Nej nu hörs vi sen BLESS!!
Emma Olander & Milo Hellgren Strömberg, mitt liv nu och föralltid! ♥♥♥
Skönt!
Varit ute med Milo, Emma, Simon och Emilio ett antal timmar idag, skitskönt! Inte så jättekallt då jag hade förberett mig på att bli tvungen att göra allt för att överleva kylan med långkalsonger, min tjockare kofta och vanliga svarta tunna fingervantar. Först skulle vi möta Simon vilket vi gjorde efter att vi fått stå och vänta på honom vid Ullvide ett tag, men som planerat kom han där lunkande och vi begav oss iväg mot Grimsta för att hämta upp Emilio. Vi stegade mot Vällingby och landande vid grötfatet där grabbarna kunde leka av sig medans vi stod och halvfrös och tittade på. Något jag stör mig på är att inte lyckas "tvinga" på Milo sina handskar vid behov... Vad ska man behöva hota med för att han ska förstå? Handskar är det absolut ENDA jag INTE kan styra över och jag blir tokig när han inte gör som jag säger! Sätter man på dom, ryker dom av innan man ens hunnit titta bort efter att man lyckats få på dom. gaaahhh!!
Hur som helst har vi haft en trevlig stund utomhus och på hemvägen tog vi tillfället i akt och köpte 1 1/2 liter julmust för 7 kr på Coop Extra, sedan övervägde vi om vi skulle traska hem, eller ta bussen. I och med att Emma hade värk i fötterna för att hon hade dåliga skor så tog vi bussen och hem kom vi till färdig middag. Milo åt hyffsat medans jag åt mer än vad jag egentligen hade behövt men det är sånt som händer!
Nu vet bara gudarna vad som händer, sitter i soffan och glor på 2 and a half men. Vi får se vad kvällen har att erbjuda!
På återseende!
Utgång!
Milo kom igårkväll runt 7-tiden lagom till middagen. Han blev så glad när han fick syn på mig att han kastade sig mot mig, blev helt överlycklig! :D Tycker tiden går så fort när han kommer, det blir tråkigt eftersom det känns som att man knappt hinner göra något med honom. Varannan helg har tidigare känts för lite, men nu känns det som att det är helt åt helvete för lite tid för att få vara med honom. Det är så kul nu, har alltid velat ha en liten pratig kille runt mig och längtade som fan efter det när han var mindre och nu är det så! Dock att jag va så ivrig med att han skulle lära sig gå och springa skulle jag vilja ta tillbaka. Saknar tiden närhan bara låg och va mysig hela tiden, nu är det däremot full rulle all vaken tid haha! Men det är kul, han delar med sig av posetiv energi, jag antar att det hör till!
Vaknade lite senare än Milo idag, hade sömnbesvär inatt och höll på att bli galen och slita av mig skinnet. Det va kallt, samtidigt som det va varmt. Det kliade över hela kroppen och jag höll på att bli galen. Jag får sådär när jag är stressad, det va ett tag sen sist jag hade så dock, hade grova problem med det för dryga 2 år sen men men...
Milo vaknade som sagt tidigare än mig och Emma (som blev över här inatt) och hade tagit av sig blöjan och lagt ner den i toaletten hahahaha helt underbart! Nu sitter jag vid köksbordet och har tagit tillfället i akt och bloggat av mig lite. Emma sitter mitt emot mig och Milo ränner omkring från rum till rum och förmedlar budskap på hans vis.
Potatisbullar är i ugnen och efter att jag tvingat i grabben lite mat drar vi allesammans på äventyr utåt och träffar Simon och Emilio för lite äventyr i parken!
- Kläder efter väder, så nu kommer man se ut som michelingubben själv. Fy!!
Måste också berätta att jag har inte jobbat en enda förbannad timme sen jag blev anställd i Dec. Trodde turen skulle vända med lite arbete framåt, men varför ska det alltid kännas som att någon vill straffa mig? Högre makter? hmm...
Kan väl klämma in här också att jag har musikshitt på gång också så har man fått det sagt också...
Har postat upp en liten samling av kommande låtar på youtube som jag spelat in som tester för att få höra lite mer gundläggande hur det på ett ungefär kommer låta när det är klart.(det är dock en bråkdel av material som ligger i väntan på inspelning) Jag gör alltid så, sen sitter jag och lyssnar sönder testet för att få en bredare bild på vad man kan göra runt om acapellan. Har gjort så sålänge jag kan minnas, men på äldre dar har jag lyckats tråka ut mig själv så jag tvekar på släppet...
Nu ska jag lägga detta åt sidan för ett tag, maten är klar och Milo SKA äta, det pappa säger är lag!
BLESS yaao!
