Min vän

Hur många gånger har man inte haft den här känslan, när det känns som att något man håller kärt är på väg att sakta försvinna? Hur många gånger har man inte övervägt för och nackdelar? I stunder som denna finns varken rätt eller fel på känslan som bygger upp hela idealet till skapandet att få sin röst hörd, i vilket syfte som helst.
Tråkigt att något som följt mig så pass länge, och varit en så stor del av mitt liv, inte har samma värde längre. Iaf inte utifrån den synen jag har nu. Men människor förändras, likaså intresse och värderingar. Jag har en son nu att se efter och låta växa upp till någon betydelsefull för det här samhället, någon som kanske kommer kunna göra den här platsen till något bättre vad vet jag. Då fungerar det inte att ha någon dålig förebild med missbruk och kriminalitet. Arbetslös dagdrivare som hoppas att möjligheterna kommer med vinden. Jag har under år förtappat mina chanser till att skaffa mig ett bättre liv. På ett egoistiskt sätt har jag skyllt på alla förutom mig själv och det känns tråkigt att vara efterklok, men tyvärr så är det så hos alla. Inte nog med att det har påvärkat mig som person, utan det speglar sig till den musik jag skapar. Jag saknar motiv, jag lever inget värdigt liv att förmedla. Jag har slut på bränsle och motivationen är katastrofal. Jag har fastnat i nån form av mellanting. Ett liv jag föraktat men ändå följer efter, till en viss del. Vissa saker kommer nog aldrig förändras, men jag kan förneka att det har existerat. Jag ser inte saker på samma sätt jag gjorde förr, tankarna finns inte kvar. Den lågan blev till aska när mitt missbruk försvann och kvar finns bara ett spöke för samhället som försöker hitta tillbaka till livet igen.

Somliga lever kvar, det vill jag också för livet va så mycket lättare när man inte behövde bry sig. Nu har man öppnat ögonen, och inte fören nu har man sett vart dom man gick i skolan är och befinner sig idag. Det är en skam att något så litet som en haschbit fick mig att kasta mitt liv åt tomma intet. Det finns liksom inget liv kvar åt det lilla som finns nu. Jag har svårt att känna gemenskap gällander precis allt som finns runt omkring mig, ett antisocialt beteende och det är tilloch med mot min familj/släkt och vänner. Jag har svårt att se "normalt" folk i ögonen och känna mig likvärdig. Misstagen kommer jag bära med mig hela livet, det är mitt straff för dåliga val och alla chanser jag valt att blunda för.

yeah yeah... Har fått ur mig lite skit, fan va soft! Kommer förmodligen dröja lika länge innan tanken slår mig att skriva här igen. Frågan är vad jag får ut av det här? Rent av patetiskt!

Kommentarer
Postat av: JulleMusic

Djupt inlägg.. Märker nu och tror fler märker hur svårt du har haft det brush. Jag hoppas på det bästa å dina vägnar att allt löser sig på bästa sätt med din vän som det kommer lösa sig med min. Peace

2012-04-05 @ 04:20:52
Postat av: Karin

Du har insikt, tro på dig själv och du kommer att gå långt.

Lycka till med ditt nya liv.

2012-04-06 @ 20:52:15

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0